Stiltje

Som ni säkert märkt skriver jag inte så mycket blogg. Detta beror inte på att jag tröttnat utan snarare på rent praktiska skäl. Internet här i Australien är dyrt, långsamt, något svårtillgängligt och mitt personliga schema är fullspäckat med segelturer och surfing. Även om jag skriver mitt blogginlägg när jag är offline så tar det mig minst en timme att bara lägga upp det då det måste redigeras så att det passar bloggen och sen ska det laddas upp! Vem kunde tro att internet i både Sydamerika och Sydostasien är bättre än Australien?!

Jag befinner mig nu i det lilla samhället Airlie Beach. Alla som är här antingen har seglat eller ska ut och segla, vilket ger stan en speciell mysig och förväntansfull stämning. Jag träffar nya människor varje dag och ibland är det roligt men oftast trivs jag faktiskt bäst på egen hand. Jag brukar säga att jag behöver mitt “mental space”, alltså tid och utrymme för mig själv då och då. Men då jag nu bott i sovsalar varje natt i snart 2 månader på nästan 20 olika hostel så är jag rätt socialt blasé. Men jag har träffat många underbara människor på min resa och det är självklart roligt att träffa någon som man kan umgås några dagar med så att umgänget blir lite djupare, men att träffa nya människor varje dag är rätt tröttsamt. Många tror att bara för att man reser ensam så spanar man ständigt efter sällskap likt en dingo som spanar efter turisters kylväskor…men så är det inte. Vad som är roligt är dock att många som reser har lite av samma metalitet som jag. Jag antar att det beror på att resande på detta sättet tilltalar en viss grupp då det absolut är ett speciellt fritidsintresse. Ofta är resande intresserade av filosofi, historia, politik, psykologi, kulturer och framförallt av att “känna att man lever”. Igår satt jag och ett par från Holland samt en tysk tjej från min sovsal och pratade i timmar om alla de ämnen som jag nämnde tidigare. Det är så otroligt givande att träffa människor från andra delar av världen med olika erfarenheter och diskutera, även om vi inte pratar samma språk rent skriftligt så talar vi samma språk när det kommer till tankar runt livets stora frågor. Dock så lider många resande (precis som jag) av ett tungt sinne och de saker som följer med det, men jag antar att det hör ihop med att vara en tänkare och ständigt söka efter saker som gör livet mer speciellt så att man “känner att man lever” med varenda hjärtslag.

Jag har verkligen “the time of my life” ute i världen med min blytunga och proppfulla ryggsäck! Det enda som känns tungt är att jag verkligen saknar mina nära och kära! Ibland tittar jag på jorden här i Australien och tänker att närmsta vägen till dom jag älskar är att gräva mig ner i jorden och genom hela klotet för dom är verkligen på andra sidan jordklotet…den tanken kan skrämma mig lite.

När man reser så är varje dag ett nytt äventyr. Man upplever så otroligt mycket och varje vecka är som den bästa sommarlovsveckan från när man var liten! Men precis som med allt annat så anpassar vi människor oss och därmed anpassar man sig även till “paradiset”. Jag uppskattar varenda liten sak jag ser och gör, men självklart blir man lite mätt och kräver något speciellt för att verkligen utbista ett spontant WOW! Denna veckan hade jag absolut en “wow” upplevelse när jag var på en 3 dagar lång segeltur! Skeppet jag seglade med var ett hundra år gammalt segelskepp som var byggt i Holland. Skeppet har tjänstgjort i både första och andra världskriget och har även varit svenskägt och seglat uppe runt Malmö och Göteborg. idag är dock skeppet ombyggt med luftkonditionerade hytter och annat som gör en turists segeltur till något alldeles speciellt! Vi seglade i tre dagar och tre nätter runt Whitesundaysöarna som är en ögrupp omgiven av turkost vatten, vita ständer och stora barriärrevets början. Totalt var vi 30 gäster och 5 besättningsmän på skeppet men då det var ett stort skepp fanns där utrymme för alla. I den lilla hytten lagade kocken ständigt mat till oss och att sitta och äta fantastiskt goda måltider under stjärnorna på ett gammalt skepp var något alldeles speciellt, tittade man ner i vattnet kunde man se bläckfiskar jaga fisk hela natten. På dagarna snorklade vi och badade mycket, vattnet är varmt och skönt men tyvärr fyllt av farliga maneter (det är manetsäsong just nu) vilket resulterade i att vi alltid fick ha tunna våtdräkter på oss när vi badade och snorklade. Vid en snoklingtur i revet var jag med om något fantastiskt! Först fick jag syn på en typisk akvariefisk med glada färger (vilket där finns 1000-tals av) men den jag såg var ingen vanlig fisk då den var nästan en meter lång och nästan lika hög! Han kom upp till mig och började simma runt mig medans han nyfiket tittade på mig. Vi simmade runt tillsammans i säkert 10 minuter och det märktes tydligt att han var nyfiken på vad jag var för extremt ful fisk. Efter att fisken lämnat mig simmade jag vidare och helt plötsligt började revet under mig röra sig! Men självklart hade inte revet fått fenor utan det var skalet på en havssköldpadda som absolut var över 1 meter lång! Han simmade upp mot mig för att hämta luft och vi simmade sen bredvid varandra ett tag. Jag rörde hans skal och klappade hans fot och han tittade sömningt på mig med en blick som sa “taffsa på”. Jag ser verkligen fram imot att ta dykceritfikat uppe i Cains där revet sägs vara det allra bästa! Mitt mål är att se fler sköldpaddor och att “hitta Nemo”, Clownfiskar bor ju i barriärrevet så jag hoppas jag hittar honom.