Mycket att skriva om
Kategori: Resor
(På flyget till Sydney)
Detta blogginlagg har inte varit lätt att skriva och jag har påbörjat det flera gånger. Anledningen till att jag inte kommit igång är nog att så otroligt mycket har hänt samtidigt som jag haft en väldigt intensiv del av min resa. Nu sitter jag på planet mot Australien och utanför fönster finns bara hav och åter hav, månen och tusentals stjärnor. Hela planet sover förutom några få som fortfarande ser på film, det är svårt att inte försjunka sig i sina tankar i denna situationen. Jag ska dock försöka skriva ett blogginlägg om de sakerna som berört mig de senaste två veckorna.
Machu Picchu
Att komma upp till den gamla Inkastaden Machu Picchu var en upplevelse, inte bara för de välbevarade ruinerna utan även för den vackra naturen. Machu Picchu ligger inne i molnskogen (vilket är en typ av regnskog/djungel) och att se de djungeltäckta bergen och vistas där ute i "ingenstans” var fantastiskt! Efter den guidade turen lade jag mig ner på en ensam gräsplätt och bara njöt av utsikten, och tillslut somnade jag. När jag vaknade och slog upp ögonen och fick se bergen och staden nästan tom kändes det helt overkligt och fantastiskt!
Amazonas
Vi bodde på en lodge 3h med båt och buss från civilisationen mitt ute i Amazonas. På lodgen fanns ingen el även om det i övrigt var en rätt exklusiv lodge. 1h om dagen fick vi el genom en generator och då fick man verkligen passa på att ladda sina elektroniska saker. På kvällen lystes lodgerna upp av stearinljus och omgivningarna av facklor. Att vara så långt ute i regnskogen var en helt fantastiskt upplevelse! Det kändes verkligen att regnskogen inte tillhörde människan då där var djur och insekter precis överallt! Jag såg tyvärr ingen anakonda men pirayor, kajmaner (typ krokodiler), apor, fåglar, spindlar och massor av andra djur fanns precis överallt! Jag hoppas jag får möjlighet att komma tillbaka till Amazonas någon gång då naturupplevelsen absolut var något utöver det vanliga!
Peru
Peru var ungefär som jag trodde, där var många med indianskt ursprung, turismen var hyfsat välutvecklad och panflöjsmusik hördes överallt. Jag älskade Amazonas, Andernas toppar och mysiga Cuzco men i övrigt är Peru inget land jag kände något extra för.
Gruppresan
Som jag skrivit i tidigare inlägg så var min grupp hemsk! Tyvärr så förstörde det lite av upplevelsen i Peru då man gjorde allt tillsammans med dem. Gruppresor kan vara väldigt bra om man är en bra grupp eller om man reser med en vän så att man därmed kan gå undan och vara för sig själva utan att behöva förklara sig hela tiden. Det var dock enormt smidigt med en gruppresa i Peru då jag fick se MYCKET på ett väldigt enkelt sätt och slapp organisera allt själv.
La Paz
Bolivia är Sydamerikas fattigaste land och har stora problem med kokainframställning och smuggling precis som Colombia (Colombia är lite värre men Bolivia är en god tvåa). Huvudstaden La Paz ligger på 3600m över havet och har några miljoner invånare där de flesta har indianskt ursprung. Att stanna i Bolivia var en bubblare för mig då La Paz egentligen inte är en turistfälla. Jag bodde på Wild Rover Hostel som var ett riktigt partyhostel! Tänk er europeiska, amerikanska och australiensiska ungdomar som kan köpa två vodkadrinkar för 16 svenska kronor varje kväll och sen gå ut till en kokainbar där dom serverar små paket med kokain istället för shots. Ja ni förstår själva, La Paz är ett riktigt partynäste för backpackers! Jag är dock inte så förtjust i varken vansinnig fylla eller droger så jag höll mig väldigt lugn. Men visst gillar jag också att festa, men inte på det sättet! Jag bodde i en sovsal med 6 sängar men några av nätterna var där fler än 6 personer i rummet (tillfälliga besökare i mina rumskompisars sängar) och en natt vaknade jag av att en tjej mådde dåligt då hon druckit för mycket. Jag fick sådan avsmak för partyhostel att jag nu bokat ett svindyrt 5 stjärnigt Hotel i Sydney som jag vet att partyprissarna lär tycka är för dyrt att bo på. Jag träffade dock två riktigt trevliga svenska tjejer på Hostlet så helt dåligt var det inte att bo på The Wild Rover i La Paz.
Vårt "härliga" rum i la Paz
I La Paz hade jag bara tre dagar och dag 1 spenderande jag genom att titta runt i stan och gå till skräddaren för att laga ett hål på mina jeans och genom att skicka hem ett paket till Sverige. Jag har ju självklart köpt lite saker och för att jag ska få plats med allt i min 60Liters ryggsäck (jag skulle köpt en 70Liters, vilket så gott som alla andra backpackers har) så måste jag helt enkelt skicka hem eller slänga saker lite då och då. När jag kom till posten fick jag veta att jag enbart kunde skicka mitt paket med flyg för 280kr då det vägde under 3kg. Hade paketet vägt 3 kg kunde jag skicka de med fartyg och då skulle det kosta 180kr! Känns inte så logiskt va? Självklart tyckte jag inte det var OK så jag började argumentera på min blandning av engelska/spanska och portugisiska och tillslut övertygade jag dem om att jag skulle gå ut och köpa en flaska vatten som vägde 1,5kg så att det vägde 3kg och jag kunde skicka paketet med de billigare fartyget. Kassörskan förstod då det absurda i deras system och lät mig slicka paketet med fartyg men då kom såklart nästa problem. Jag hade packat in mina saker i en platspåse som jag sedan kört massor av silvertejp runt. Självklart var ett litet fyrkantigt paket inlindat i silvertejp som en ensam svensk tjej som enbart var i Bolivia 3 dagar skulle skicka hem till en annan adress än den jag uppgivit som sin bostadsadress rätt misstänksamt. Dom gav mig många långa blickar och sa att tullen på fartygen inte var lika noggranna som de på flyget. Jag är nu väldigt skeptisk till om mitt lilla paket kommer hem eller om det fastnar någonstans på vägen…vi får helt enkelt se.
Att bli åtalad för kokainsmuggling i Boliva kan medföra att man hamnar på det ökända fängelset San Pedro i La Paz. Där finns en bok som heter “El Choco” som handlar om en svensk som hamnar på San Pedro och jag kan verkligen rekommendera den boken! San Pedro är ett väldigt speciellt fängelse då internerna inte har några celler utan får istället hyra sina egna lägenhetsceller inne på området. Internernas fruar och barn är tillåtna att bo med dem inne på fängelset och de dömda är en salig blandning av mördare, smugglare, knarkbossar, seriemördare, psykopater och oskyldiga som tvingas vara inlåsta i San Pedro och leva efter de lagar som skapats av fångarna själva. För något år sedan anordnades till och med turistturer (med hjälp av mutor) inne i San Pedro där turisterna fick gå omkring bland fångarna och se hur fängelset såg ut. Idag är det dock inte tillåtet och när jag ville ta ett foto av ingången där internerna stod och skakade i gallret medans deras anhöriga köade för att komma in på fängelset så sade vakten nej. Jag gick dock utanför San Pedro och försökte föreställa mig hur det såg ut där inne.
Jag utanför San Pedros mur
I La Paz kände man verkligen fattigdomen och även om människorna där var väldigt trevliga så såg de olyckliga ut. På gatorna fanns många hemlösa gamla kvinnor (förmodligen änkor) och det gjorde ont i mig att se gamla människor tvingas leva på det sättet. Hemlöshet är alltid hemskt men när det är yngre människor vet man iaf att de har bättre fysiska förmågor att klara det hårda livet på gatan. En annan upplevelse som berörde mig väldigt starkt var när jag hittade ett Burger King (fanns knappt några restauranger eller affärer västerländsk stil) och jag köpte ett Whopper meal och en kaka. Bredvid mitt bord på den relativt tomma restaurangen såg jag att en liten smutsig pojke i 6 års åldern gömde sig bakom soffan. När jag börjar äta tittade han på mig med stora ögon och då han bara var en meter framför mig gick det inte att se något annat än hans hungriga ögon när jag åt min hamburgare. Jag frågade på knaglig spanska efter hans mamma eller pappa men han skakade på huvudet. Jag frågade honom då om han ville ha lite pommes och hamburgare och han nickade blygt på huvudet. Jag tog min servett och gav honom maten och han gömde sig återigen bakom soffan och åt snabbt. Jag log mot honom och sa att hamburgare var gott men han log inte tillbaka och sa inget, han bara stirrade på mig med stora rädda ögon. Där vid bordet på Burger King fick jag samma känsla som man får när man matar ett hungrigt djur, när man tar av sin egen halvätna mat och ger den till duvor eller hundar men nu var det inget djur, det var en liten pojke! Efter jag gått stannade jag en stund utanför restaurangen och klockan var 8 på kvällen så staden var mörk. Efter några minuter kom pojken ut och jag såg honom vant gå iväg i den hemska trafiken och ensam ut i det mörka La Paz. SJÄLVKLART ville jag göra något, jag ville hjälpa honom, följa honom till hans föräldrar (om han nu hade några), gå till polisen så de kunde hjälpa honom, men då jag har en förkärlek för att läsa böcker och se dokumentärer om människoöden och fattigdom i andra länder så vet jag att vårt västerländska sätt att “ta hand” om saker ibland förvärrar för den som behöver hjälp. Man ska vara försiktig att agera om man inte vet hur landet och systemet funkar. Om jag gått med honom till polisen hade de kanske behandlat honom dåligt eller kanske han hade en mamma som väntade på honom i något markansstånd och tänk vad orolig hon skulle bli om hennes lilla pojke inte kom när det var dags att stänga. Vill man hjälpa på en djupare nivå anser jag att man bör veta vad man gör så att man inte förvärrar saker, vi västerlänningar lever efter helt andra regler än majoriteten av världens befolkning och det måste vi vara medvetna om! Jag vill dock hjälpa och mina upplevelser i fattiga länder gör mig bara mer och mer övertygad om att jag måste göra något! Jag tror många västerlänningar glömmer hur otroligt lyckliga vi kan vara att vara född där vi är födda och att det är vi som är minoritet i världen! Med svenskt pass är du välkommen överallt i världen, visum till andra länder är inga problem och vi har vit hy (vilket anses som vackert och exklusivt), vi kan alla tala engelska och därmed ta oss runt överallt, vi har ett socialt system som gör att våra föräldrar inte behöver dö på gatan eller våra barn tigga mat på Burger King, vi är européer och vi är respekterade! När jag tänker på det viset så fylls jag av ödmjukhet och tacksamhet, och jag vill aldrig glömma att det är jag som lever drömlivet i miljardtals människor ögon!
Som ni förstår var Bolivia och La Paz en lite annorlunda upplevelse och jag fick än en gång erfara hur annorlunda landet var när jag bokade utflykten på “världens farligaste väg”. Jag visste att vägen var farlig och att man skulle vara väldigt försiktig när man åkte i ständig nedförsbacke i 6,5 mil på mountainbike från karga bergstoppar 4800meter över havet (alltså högre an jag hoppade fallskärm ifrån) ner till regnskogen på 1100meter över havet. Bolaget jag bokade med sade sig ha den bästa säkerheten men när guiden berättade att en dött på hans pass för några månader sen så blev jag rädd. Det visade sig att vägen var riktigt farlig och olyckor var väldigt vanligt men trots det så anordnades det turistturer dit! När vi kom upp på toppen började det ösregna och dimman låg tät och därför var det svårt att se vägen man skulle ta sig ner på. Jag var extremt försiktig, tog det lugnt och hade alltid en “plan B”. Jag sket i att man skulle cykla på vänster sida (ut mot stupet) och höll mig istället så långt ifrån stupet jag kunde så jag kunde slänga mig av cykeln om jag skulle tappa kontrollen, jag dubbelkollade alltid mina bromsar och var extremt koncentrerad de 4 timmarna. Hade jag vetat hur farlig vägen var innan jag lämnade hostlet hade jag inte åkt i de väderförhållandena men nu hade jag inget val. När vi väl kom ner till 2000meter så var marken torr och det regnade inte och då var turen bara underbar och spännande då det var lättare att ha kontroll över cykeln. Jag kan dock garantera er alla att jag inte har någon förkärlek för livsfarliga utflykter så resten av resan ska jag förhoppningsvis inte hamna på någon likande utflykt.
Jag var kaxig INNAN utflykten
Santiago
Efter tre dagar i La Paz var det dags för mig att resa till Santiago i Chile. Jag hade egentligen inte planerat att stanna i Chile men för att flygen till Sydney skulle passa var jag tvungen att stanna 30 timmar i Santiago, och nu i efterhand är jag jätteglad för det! Att komma till Santiago var som att komma till Europa och då jag kom direkt från La Paz blev kulturskillnaden extremt påtaglig. Jag bodde på ett designerhostel som öppnats av en ung kille som själv varit backpacker (finns fler som delar mina drömmar) och hostlet var verkligen perfekt (än en gång kändes de som jag dött och kommit till hostelhimmlen)! Hostlet låg i Stadsdelen Bellavista som var full av bohemer, konstnärer och annat kul folk. Stadsdelen bestod av gamla hus, konstgallerier och secondhandbutiker tillsammans med restauranger och pubar. Att gå runt i stadsdelen var helt fantastiskt och jag önskar jag hade mer tid i staden!
(Framme i Sydney)
Flygresan
Min flygresa från Santiago till Sydney tog totalt (inkl. transfer och väntetider) ca. 30 timmar. Som tur är så har jag ju erfarenhet av dryga transporter efter mina år som reseledare på bland annat direktresor från Sverige till Spanien i buss utan möjlighet att sova. Flygresan var därför inte så hemsk och då jag tittade på nästan hela säsong 2 av Dexter på min laptop så hade jag absolut inget att klaga på! När det kommer till långa flygresor är mitt tips värktabletter (gör en lite dåsig samtidigt som värk i ryggen och rumpan inte blir lika tydlig), mitt andra tips är en scarfs eller en keps så man kan gömma huvudet och inte känna sig så exponerad när man somnar.
Tullen i Australien är så som de visar på TV programmet "Border Security Australia" vilket är en väldigt underhållande dokusåpa. Överallt satt skyltar om hur mycket böter man skulle få om man så bara tog in en litn souvenir i trä eller hade lera på skorna utan att deklarera det. Väl framme i kontrollen blev ju såklart jag intagen för ett miniförhör om vad jag skulle göra i landet osv. Förmodligen blev jag intagen för att jag reste ensam och hade passerat tre sydamerikanska länder och kommit till Australien på enbart 6 dagar. Förhöret gick dock bra och dom lät mig gå rätt snabbt när dom fattade att jag bara var en harmlös backpacker som varken hade knark, skulle arbeta olagligt eller stanna längre än de 39 dagar jag uppgivit.
Flygresan i sig var alltså inget problem för mig men när jag väl kom till Sydney så hade jag så enorm Jet Lag att jag knappt var människa! Eftersom flyget och tidskillanden medfört att jag två nätter i rad inte fått någon sömn samt att det är påfrestande för kroppen att resa så förvandlades jag till en Zombie! Jag var så trött att jag till och med glömde låsa mitt värdeskåp samt sluddrade när jag pratade. Jag sov i en timme och sen gav jag mig ut på stan för att tvinga kroppen att vänja sig och därmed göra jetlag perioden så kort som möjligt. Väl på stan blev jag pigg när jag såg alla affärer! Här är helt otroligt snygga saker och jag vill påstå att Sydney ligger lite före Sverige.
Nu är det dags för mig att gå och lägga mig (klockan är typ 22.30 här) så jag får skriva om Australien, mitt hostel och Sydney nästa gång!
God natt!
LOVE
